Motioner

Spörsmål: Om skador orsakade av varg

Skriven den .
Skriftligt spörsmål 22.9.2017

Till riksdagens talman
 
Vargen har etablerat sig i södra Finland. Vargens närvaro i området är en ny företeelse och invånarna är inte vana med vargens närvaro. I Raseborg inom det s.k. Snappertunareviret har Ingå-Snappertuna jaktvårdsförening redan registrerat 75 gårdsbesök. Enligt en rapport av Naturresursinstitutet (LUKE) som publicerades i mars 2017 hade man under tidsperioden 1.8.2016 - 15.3.2017 kunnat identifiera två vargar i Snappertunareviret. Enligt de senaste observationerna som gjorts av Ingå-Snappertuna jaktvårdsförening rör det sig nu åtta vargar i Snappertunareviret, närmare bestämt ett vargpar med sex valpar.

Vargflockarnas och vargparens revir är vidsträckta och sträcker sig längs hela Finlands kust. Det finns flera revir på områden där bebyggelsen är förhållandevis tät. Därtill är skogspartierna längs kusten inte djupa och öde, vilket innebär att sannolikheten för möten mellan människa och varg är större än i ödemarker. Vargarna i reviren längs kusten har dessutom visat upp ett nyfiket och oskyggt beteende mot människor och gårdar. Således är det problematiskt att det lokalt finns en för stor vargstam. Olyckligtvis har dessutom några av vargarnas gårdsbesök resulterat i skador på boskap och husdjur. Hundar och får har hittats rivna, och man har kunnat konstatera att det är vargar som gjort det, t.ex. revs tre får i Raseborg 2.9 och fyra i Nykarleby 20.9. Att boskap och husdjur blir rivna är ett problem, eftersom det innebär en ekonomisk förlust för den enskilda individen och näringsidkaren. I värsta fall kan det leda till en nedläggning av näringsverksamheten, då det inte längre finns förutsättningar att fortsätta.

De som drabbats av skador som orsakats av vargen har med stöd av viltskadelagen (105/2009) ansökt om ersättning för skadorna. Yrkesverksamma djurhållare har ansökt om anslag för att skydda sig mot vargen med rovdjursstängsel. I Nyland har ansökningarna redan i början av året fått svaret att pengarna för ersättning och anslag är slut. I Österbotten har man hittills i år kunnat bevilja anslag för rovdjursstängsel, men nu har pengarna även där tagit slut.

Jord- och skogsbruksministeriet noterade redan 2015 i förvaltningsplanen för vargstammen att anslagen som reserverats för ersättning av skador som orsakats av rovdjur i statsbudgeten inte har räckt till och presenterade åtgärder, bl.a. en ändring av viltskadelagen. Det faktum att pengarna för anslag och ersättningar tagit slut i ett så tidigt skede i år, visar att problemen med ersättningssystemet inte åtgärdats. Så här får det inte vara. Det måste finnas tillräckliga anslag när det bestämts att man har rätt att ansöka om och få ersättning och anslag.

Vargarnas skadegörelse väcker både oro och ilska bland människorna som drabbas. Många är oroliga för sin egen och sina husdjurs säkerhet. Frågan om hur barnens skolväg ska kunna göras trygg i de områden där vargarna rör sig har varit aktuell redan en längre tid. I förebyggande syfte har t.ex. bildningsnämnden i Raseborgs stad beslutat att kilometerersättningar för transport av elever som går i Snappertuna skola ska utbetalas. Det är viktigt att lokalbefolkningens oro tas på allvar. Dels för att den har visat sig vara befogad och dels för att undvika att den här oron växer och leder till desperation och t.o.m. olagliga handlingar.

I jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsplan av vargstammen konstateras att ”Ett centralt mål i förvaltningsplanen är att skapa tillit mellan de olika aktörerna inom förvaltningen av vargstammen. Bristen på tillit syns i att aktörerna är osäkra på varandras kunskaper, motiv och handlingar. Öppen dialog och konkreta handlingar för ett gemensamt syfte är hörnstenar för att bygga upp tillit. Det har rått ett brett misstroende mot viltförvaltningens goda vilja och syfte i fråga om förvaltningen av vargfrågor”. Tyvärr kan man av den allmänna stämningen bland lokalbefolkningen och bland jägarna i Västnyland och i Österbotten konstatera att tilliten till myndigheternas agerande fortfarande är svag.

I viltförvaltningslagen (158/2011) och i jaktlagen (615/1993) och genom jord- och skogsbruksministeriets förordning (1335/2016) om jakt på varg som sker med stöd av dispens utanför renskötselområdet under jaktåren 2016—2018 har Finlands viltcentral getts behörighet att bevilja dispens i fråga om varg. Den högsta tillåtna bytesmängden under jaktåret är 53 vargar.

Under vintern 2016 - 2017 ansökte Ingå-Snappertuna jaktvårdsförening om dispens för två vargar som observerats i Snappertunareviret, men viltcentralen beviljade inte dispens. Samtidigt beviljade viltcentralen dispens för en varg i ett revir som sträcker sig över båda sidorna av kommungränsen mellan Raseborg och Salo. Det här lovet beviljades enligt 41 a § 1 mom. 3 punkten i jaktlagen (615/1993). Om dispens kan beviljas på grund av tvingande skäl med hänsyn till folkhälsan, den allmänna säkerheten eller ekonomiska och sociala skäl, så borde denna punkt i lagen kunna tolkas så att den också gäller beviljandet av dispens i förebyggande syfte.
 
Med hänvisning till det som anförs ovan får vi i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:
 
Anser ministern att det behövs åtgärder, t.ex. ändra förordningen eller andra, för att lättare kunna åtgärda en för stor vargstam på ett regionalt område?

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att trygga tillräckliga anslag för rovdjursstängsel och ersättningar för skador på boskap?
 
Helsingfors den 22 september 2017
Thomas Blomqvist /sv
Mats Nylund /sv
Maarit Feldt-Ranta /sd