Minister för nordiskt samarbete och jämställdhet

Finland och kärnkraften

Roger Wide hävdar i ÖN (19.6.) att jag inte ännu förklarat hur jag resonerar angående kärnkraftsfrågan. Mitt ansvar som riksdagsledamot är att se riskerna med kärnkraften, men också möjligheterna. Det är mitt ansvar att även fundera på vad som händer om vi inte bygger till. Att inte göra något har också konsekvenser.

För mig har frågan om att bygga till kärnkraft eller inte varit verkligt svår. Ibland avundas jag dem som ser den här frågan, eller världen överhuvudtaget, som entydigt svart-vit. Personligen anser jag att så sällan är fallet. Ifall det blir otydligt – dunkelt – då man lyfter fram de olika aspekterna som ingår i detta beslut, kan jag bara beklaga. Jag anser ändå inte att citatet från E. Tegnérs Epilog riktigt beskriver mitt ställningstagande (”Vad du ej klart kan säga, vet du ej; med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”). Tyvärr tenderar politiska beslut att vara mångfacetterade. Enligt min mening hade det varit fel att inte bekanta sig med alla argument av rädsla för att det möjligtvis grumlar utsikten. Ingen kan förneka att det finns risker, men man kan inte heller påstå att kärnkraften inte erbjuder möjligheter. Det som vi också vet är att det ställs betydligt strängare säkerhetskrav på de kärnreaktorer som byggs idag, än på dem som byggdes på 1970-talet.

Min utgångspunkt är att vi bör trygga en stabil, förutsägbar och relativt förmånlig energi för vår basindustri. På så sätt garanterar vi arbetsplatser och välfärd i samhället. Man ska komma ihåg att vi inte bara talar om direkta arbetsplatser, utan även indirekta sådana. Enligt uppgifter från Skogsindustrin/Pöyry kan en fabrik direkt sysselsätta t.ex. 700 personer, men indirekt bidra till 5 600 arbetsplatser inom den offentliga ekonomin och servicesektorn. Arbetskraften är dyr i Finland. Om tillgången på energi dessutom är oförutsägbar, instabil och dyr, försätter vi industrin i en situation där den på allvar måste överväga om det är möjligt att stanna kvar i landet. Genom att skapa förutsättningarna för vår basindustri, och för företagsamhet mera allmänt, skapar vi en god grund för att vidareutveckla vårt samhälle.

En garanterad tillgång på el betyder också att alla finländare slipper obehagliga överraskningar på vintern då elpriset skjuter i höjden. Det är alltså inte enbart industrin som har nytta av en utbyggnad. Alla företag och privatpersoner vinner på att vi i Finland kan producerar den elektricitet vi själva behöver. Inte ens med hjälp av de stora satsningar som nu planeras, klarar den förnybara energin av att producera tillräckligt för att möta vårt energibehov. Detta trots att regeringen nu gör historiskt stora satsningar inom området.

Det har knappast undgått någon att Sveriges riksdag senaste vecka fattade beslutet att tillåta att nya reaktorer uppförs då gamla läggs ner. Det intressanta är att Sverige under de 30 år som det varit förbjudet att bygga nya reaktorer har utökat sin kärnkraftskapacitet. Under de senaste dryga tio åren har man ökat kapaciteten i de svenska reaktorerna mera än vad de två kärnkraftsverk som vi nu föreslås byggas i Finland kan producera. Den ursprungliga idén var att Sverige helt skulle avveckla sin kärnkraft, men den planen gick inte att förverkliga. Det har inte varit, och är inte möjligt, att producera tillräckligt med energi utan kärnkraft. Varken i Sverige eller Finland. Därför anser jag att också vi bör bygga ny kärnkraftskapacitet.

Trots att jag kommit till den här slutsatsen för min egen del, accepterar och respekterar jag det faktum att andra, så som Roger Wide, har en annan uppfattning i frågan. Jag hoppas att respekten kan vara ömsesidig.

Insändare i Östra Nyland, 29.6.2010