Den första juli röstar riksdagen om kärnkraften. Det är onekligen ett av de största besluten under denna regeringsperiod, kanske till och med det största. Eftersom man i en insändare i torsdagens ÖN/fredagens Bbl (3.6. & 4.6.) kommenterar en insändare som jag skrivit i tidningen Västra Nyland, vill jag gärna också för ÖN:s/Borgåbladets läsare berätta hur jag resonerar i kärnkraftsfrågan och i energipolitiken överlag.
Kärnkraften är på inget vis oproblematisk, och det är förståeligt att beslutet väcker starka känslor. Inte minst som småbarnsförälder har jag funderat väldigt mycket på riskerna. Men efter att ha tagit del av regeringens principbeslut, träffat både lobbare för och emot kärnkraft, och lyssnat till sakkunniga, anser jag det riktigt att vi bygger till.
För att Finland ska nå sina klimatpolitiska mål, håller vi som bäst på att övergå från fossila till förnybara energikällor. Denna förändring, i sig mycket positiv, betyder samtidigt att utbudet på el minskar, tillika som elens andel av den totala energikonsumtionen ökar. Idag är 28 procent av den energi vi förbrukar el; år 2050 förväntas andelen vara 46 procent. En modern kärnkraftsreaktor kan ha en effekt på upptill 1 800 MW, och det utan koldioxidutsläpp. Kärnkraften är således ett effektivt sätt att garantera elförsörjningen, utan att rubba på klimatmålen.
Eftersom kärnkraften är en så omstridd fråga, glömmer man lätt att det i regeringens energilösning också ingår satsningar på energieffektiveringsåtgärder, liksom en ökad användning av förnybara energikällor. År 2020 beräknas det årliga stödet till den förnybara energin ligga på ca 340 miljoner euro. Det är alltså inte små investeringar vi talar om, utan omfattande och viktiga investeringar. Genom att stöda den förnybara energin nu, skapar vi förutsättningarna för att den blir konkurrenskraftig i framtiden.
Att stöda den gröna energin är samtidigt också att stöda landsbygden. En ökad användning av förnybar energi ger arbetsplatser och investeringsmöjligheter speciellt på landsbygden. Men Finlands framgång grundar sig på hela samhällets välfärd. Industrin har fortfarande en stor betydelse för vår ekonomi; den skapar både direkta och indirekta arbetsplatser och drar in viktiga exportintäkter. Utbyggnaden av kärnkraft garanterar en tillräcklig energiförsörjning till ett konkurrenskraftigt pris, vilket i sin tur lockar till investeringar.
Kärnkraften, de förnybara energikällorna och energieffektiveringen bidrar alla till att självförsörjningsgraden ökar. Alternativet till en utbyggnad av kärnkraften är som jag ser det att antalet industriarbetsplatser minskar kraftigt, energipriset stiger, och att vår välfärd hotas. Eller så importerar vi mera energi, framförallt el, och blir därmed helt beroende av den. Om valet står mellan att importera energi från utlandet – också den producerad av kärnkraft – eller att använda egenproducerad kärnkraft, är valet klart för mig. I Finland har vi ett stort kunnande och prioriterar säkerheten högst av allt. Jag förstår inte de som anser att importerad rysk kärnkraftsel är mer eller mindre oproblematisk, medan el producerad av kärnkraft i Finland är omöjlig.
Vi har redan nu verksamma kärnkraftsreaktorer och använt kärnbränsle som ska slutförvaras. Att rösta mot kärnkraft nu, betyder alltså inte att vi kan ignorera eventuella risker med kärnkraften eller påverkan på närmiljön. Bland annat därför anser jag att det skulle ha varit naturligt att bygga till på de befintliga orterna, där kunskapen redan finns. En nyetablering i Lovisa, i enlighet med stadens vilja, skulle ha varit en bättre lösning än att exploatera ett nytt område.
Kärnkraften och den förnybara energin ska inte ställas mot varandra. Tillsammans med energieffektiveringen, utgör de en helhetslösning som bidrar till ett miljövänligt, konkurrenskraftigt och välmående Finland. En lösning som vi alla kan dra nytta av.
Insändare i Borgåbladet och Östra Nyland, 5.6.2010
