Eftersom tre kolleger i Raseborgs fullmäktige framfört kritiska synpunkter med anledning av min insändare i VN den 16 maj, ska jag försöka utveckla och förtydliga mitt resonemang.
Peter Björklöf frågar (VN 22.5) vad jag sade i mitt slutanförande på fullmäktigeseminariet den 9 mars. I min förra insändare försökte jag klargöra vad jag sade om maktfördelningen mellan kommunens förtroendeorgan. Om mitt minne inte sviker, anförandet hölls fritt utan papper och inget protokoll fördes vid tillfället, så talade jag dessutom om ansvar, förtroende och indirekt makt.
Precis som Niklas Andersson (VN 17.5) och Elisabeth Kajander (VN 18.5) anser jag att en viktig nyckel till framgång är ett bra samarbete mellan olika aktörer inom Raseborgs stad, en positiv hållning och en så stor samsyn som möjligt. Det är viktigt att det finns en fungerande dialog mellan beslutsfattare på olika nivåer inom staden, t.ex. mellan fullmäktigegruppens medlemmar och ledamöterna i olika nämnder.
Enligt NA är det märkligt att vi i Raseborg så ofta påpekar att fullmäktige inte har rätt eller kompetens att fatta beslut i olika frågor. För min del hoppas jag att alla fullmäktigeledamöter noggrant studerar förvaltningsstadgan så att vi i fullmäktigesalen inte måste konstatera att förslag som ställs inte följer stadgan.
Nämndernas roll är central. De ska sköta de uppgifter som fullmäktige eller lagen ålagt dem. Nämnderna ska följa de riktlinjer, och de budgetramar fullmäktige gett dem, men i enskilda sakfrågor har de ett klart mandat att fatta självständiga beslut.
Maktfördelningen bygger på förtroende. Fullmäktige väljer sådana personer till nämnder och andra organ som fullmäktige litar på att kan sköta de uppgifter man gett dem via stadgor och instruktioner. Därför är nämndmedlemmarnas mandat väldigt starkt, och beslutsfattandet självständigt.
Kontrollmekanismen inom beslutsfattandet fungerar så att om en nämnd fattar beslut som står i strid med de målsättningar fullmäktige fastställt t.ex. i budgeten eller stadens strategi, så ska styrelsen överta ärendet. Om en nämnd i centrala frågor är på en helt annan linje än majoriteten av fullmäktigemedlemmarna, och därför inte längre har fullmäktiges förtroende, kan hela nämnden avsättas.
Att fullmäktige som organ genom s.k. viljeyttringar (alltså åsikter framförda av enskilda ledamöter) skulle kunna styra beslutsfattandet i nämnderna är däremot inte möjligt. I min förra insändare lyfte jag upp kommunallagens skrivning om strikta kompetensgränser som ett hinder. En annan orsak är att fullmäktige endast kan behandla ärenden på föredragning av stadsstyrelsen (eller i undantagsfall revisionsnämnden eller ett särskilt tillsatt utskott). Utan ett motiverat beslutsförslag kan fullmäktige inte ta ärenden till behandling.
Fullmäktige bör bli bättre på att styra stadens verksamhet genom tydliga målsättningar. Vi har också helt uppenbart ett behov att ännu en gång diskutera vårt gemensamma regelverk så att vi förstår det på samma sätt. Om de diskussionerna utmynnar i att en majoritet vill ändra reglerna är det naturligtvis det vi ska göra. Som ordförande ska jag göra mitt bästa för att se till att fullmäktige kan föra en sådan diskussion, och att vi kan vara överens om sättet att arbeta. Vi har inte råd med missförstånd och olika uppfattningar om den formellt riktiga beslutsgången. Vi har alldeles tillräckligt med verkliga utmaningar.
Insändare i Västra Nyland, 8.6.2013
