Enligt republiken Finlands grundlag är finska och svenska landets nationalspråk. Det svenska språket har alltså en stark konstitutionell ställning. När Finland förklarade sig självständigt 1917 stadfästes språkens likaberättigande tack vare svenskans djupa rötter i vår historia.
Landets tvåspråkighet är en hjärtefråga för de svensk- och tvåspråkiga i vårt land. Men det handlar om mycket mera än så, det handlar om hela landet Finlands identitet, kultur och historia. Finland, Suomi är Finland och Suomi just för att vi har haft två språk, ett starkt inflytande från Sverige och därmed Västeuropa. På det sättet har Finland blivit en del av den fria västvärlden. Också det finska språket och kulturen har influerats av det svenska. Vår lagstiftning, våra rättsnormer, vår rättsuppfattning och hela vårt samhälle är ett resultat av en lång historisk utveckling där det svenska och det nordiska har haft en stor, ja avgörande betydelse.
Därför är det nordiska samarbetet och den nordiska gemenskapen mycket viktiga för Finland också i dag. Regeringen Sipilä har tyvärr inte betonat det här i sitt regeringsprogram. I praktiken har man ändå, åtminstone inom utrikes- och försvarspolitiken, fortsatt i tidigare regeringars spår när det gäller nordiskt samarbete, vilket naturligtvis är bra.
Det som däremot inte är bra är att regeringen hittills låtit bli att göra en språkkonsekvensanalys av de förslag till reformer av den offentliga förvaltningen i vårt land som man presenterat. Ändå är det enligt tidigare rättspraxis och ställningstaganden av Grundlagsutskottet nödvändigt att analysera hur den mindre språkgruppen påverkas av olika reformer, för att man ska kunna välja lösningar som är möjligast bra för också den svenskspråkiga befolkningen. Bl.a. Folktinget har flera gånger pekat på de här bristerna i regeringens handlande och konsekvent krävt att regeringen ska vidta åtgärder för att rätta till missförhållandet.
Ännu är det inte för sent. Det har förstås i alla tider varit så att finlandssvenskarna genom sina politiska representanter skött de här frågorna, men det har också alltid genom historien funnits ansvarstagande helt finskspråkiga statsmän och -kvinnor som stigit upp som garanter för landets två nationalspråk. Det har vi rätt att förvänta oss också av statsminister Sipilä och andra ledande finskspråkiga politiker.
Det är också viktigt att alla vi som värnar om det tvåspråkiga Finland är aktiva på alla plan och öppna för diskussion. Som ett led i det här arbetet har Folktinget redan i flera år deltagit i Suomi-areena i Björneborg. Folktinget, och glädjande många andra finlandssvenska organisationer, har i år igen varit på plats i Björneborg. Folktingets och därmed svenskans närvaro har noterats och uppskattats, det har jag lagt märke till under den gångna veckan. Genom att vara synliga och på ett positivt sätt ta plats ökar vi förståelsen för hur viktigt och värdefullt det är att Finland är ett tvåspråkigt land.
Kolumn i Västra Nyland 15.7.2016
