Den här våren har våra liv ställts om på många sätt, och vår vardag har förändrats på ett sätt som knappast någon kunnat föreställa sig för bara några veckor sedan.
Finland, liksom så gott som hela resten av världen, har varit tvunget att vidta drastiska åtgärder för att bromsa spridningen av coronaviruset. I mitten av mars konstaterades undantagsförhållanden råda i vårt land och regeringen beslöt ta i bruk beredskapslagen, som ger stora befogenheter att begränsa invånarnas grundläggande fri- och rättigheter. En lag som aldrig förr använts under fredstid.
Och mycket är annorlunda än vad vi är vana med. Skolorna har övergått till distansundervisning. Alla som kan jobbar hemifrån. Restauranger och de flesta offentliga utrymmen har stängts. Trafiken in och ut från Nyland har begränsats. Vi ska alla undvika närkontakter, och de som ingår i riskgrupperna uppmanas hålla sig i karantänliknande förhållanden.
Ingen av de här åtgärderna är lätta eller bekväma, tvärtom. De ingriper kraftigt i våra mest grundläggande fri- och rättigheter. Sådana här begränsningar hör i normala fall inte hemma i en öppen, demokratisk rättsstat, och de får aldrig införas lättvindigt. Att vi nu har infört såna här restriktioner beskriver hur exceptionell den pågående krisen är.
Ingen av de åtgärder som vidtagits har varit lätta för regeringen. De påverkar både individen, samhället och ekonomin. I krissituationer påverkas ofta de mest, som redan från tidigare är utsatta. Därför är viktigt att samhällets grundfunktioner fortsätter fungera, så att de som behöver kan få hjälp och stöd.
De åtgärder som vidtagits har varit nödvändiga för att skydda mänskors liv och hälsa. Eftersom vi saknar både vaccin och immunitet är det endast genom social distansering vi kan vi bromsa spridningen av coronaviruset. Den här inbromsningen av samhället är central för att vi ska kunna se till att sjukvårdens resurser är tillräckliga, för att garantera vård för dem som behöver det.
Genom att samarbeta och följa de gemensamma reglerna kommer vi att lyckas med inbromsningen. Redan nu finns det tydliga tecken på att åtgärderna gett resultat, men ännu är vi inte i mål. Tålamod och uthållighet kommer att behövas också de närmaste veckorna. Men krisen har ett slut. För varje dag som går är vi också en dag närmare tiden efter krisen, den tid då begränsningarna lyfts bort.
Nästan lika viktiga som åtgärderna för att dämpa epidemin, är att se till att vi orkar med undantagsförhållandena och kan se att det kommer en tid efter krisen. Därför har regeringen redan vidtagit och planerar vidta nya åtgärder för att stabilisera ekonomin, för att stöda företag så de inte går i konkurs, och för att motverka massarbetslöshet.
I de här tiderna är det viktigt att komma ihåg den ovärderliga insats bland annat vård-, utbildnings-, städ- och varuhandelspersonal gör för att hålla samhället på fötter, alla föräldrar som balanserar både arbete och barnomsorg hemifrån, grannar som hjälper varandra, och medmänniskor som håller varandra nära, men på distans. De här handlingarna i vardagen är ett uttryck för vårt samhälles styrka och motståndskraft, som kommer att hjälpa och bära oss genom krisen.
Nu krävs det mycket ork och uthållighet, men också barmhärtighet och medmänsklighet, både mot andra och mot sig själv.
Den här våren blev en annorlunda vår. Men det blev vår, trots allt. Och vi kommer att klara oss ur krisen, tillsammans.
Kolumn i Västra Nyland 9.4.2020
