Senaste söndag firade vi Självständighetsdagen. Det är omöjligt, och onödigt, att jämföra de tidigare umbärandena vår nation har haft med den coronapandemi som nu pågår. Men det som ändå är klart är att vi också nu har en kollektiv upplevelse och prövning som vi länge kommer att minnas, tolka och referera till.
Läget såg rätt ljust ut på sommaren. Solen sken och det sociala livet återvände, nästan, som normalt. Nu känns det svårare. Inte helt oväntat kom det en andra våg. Antalet smittade stiger i höjden, dagarna är mörka och – framför allt – känns det som om vi hållit på med det här i en evighet. Alla börjar säkert bli hjärtligt trötta på det hela, man tappar kanske koncentrationen och glömmer ibland – medvetet eller omedvetet – de vardagliga åtgärderna som att tvätta händerna, undvika närkontakter och använda munskydd.
Nu om någonsin, skulle det vara viktigt att mobilisera samma kampanda som Runeberg uppmanar till i dikten Sven Dufva. ”Håll ut min käcke gosse du, släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund!” För det här går över. Vi börjar så småningom se ljus i tunneln. Flera olika vacciner kommer att godkännas inom kort och vi kan påbörja en vaccinering av befolkningen. Det kommer ändå också i bästa fall att ta flera månader, kanske ett halvt år, innan vi har en tillräckligt stor del av befolkningen vaccinerad så att livet kan återgå närmare det normala. Vi måste därför ännu orka hålla ut och följa givna rekommendationer och begränsningar. Om inte för egen skull så för det kollektiva bästas skull och för att skydda dem som hör till riskgrupperna.
Lika lite som tidigare olyckor och prövningar drabbat alla lika gör den här pandemin det. För att igen ta till Runebergs ord: ”Ojämnt falla ödets lotter”. Det här gäller själva sjukdomen där en del, av medicinska orsaker som inte ens experterna ännu helt känner till, drabbas hårdare än andra. Men det gäller också den ekonomiska inverkan på olika grupper i samhället. Jag tänker närmast på de barn och unga som mår illa, på sjukvårdarna som konkret står i första linjen, på företagare som ser sitt livsverk hotas av pandemins följder och på kulturarbetarna som plötsligt har helt tomt i sin tidigare späckade kalender. Regeringen har här med stora stödinsatser lindrat inverkan, men jag vet att en fullständig kompensation och rättvisa inte har varit möjligt att uppnå. Det här smärtar mig.
Julen står inför dörren. Coronajulen. För vi ska inte sticka under stol med att vi måste beakta situationen också under julen och fundera på vem vi träffar när och i hur stora grupper. Viktigt är ändå att vi kommer ihåg dem som är ensamma och tar med dem i gemenskapen i mån av möjlighet och så säkert som möjligt. Det kommer att bli en annorlunda jul – men det behöver inte betyda att det blir en dålig jul för det. Vi skall försöka göra det till något positivt, kanske kan det bli en lugnare jul utan allt för mycket stök och stress. En jul då vi inte träffar så många personer men i stället på riktigt hinner umgås mera på djupet med våra nära och kära.
I övermorgon är det Lucia. Låt oss senast då börja ta emot julens ljusa, glada och hoppingivande budskap. För snart går vi – i flera bemärkelser – mot ljusare tider!
Kolumn i Västra Nyland 11.12.2020
