Vi har otaliga gånger hört att kommunerna inte klarar av de stigande kostnaderna för social- och hälsovården. Det stämmer i och för sig. Man säger att en modell med större helheter som ansvarar för grundtryggheten, socialvården och specialsjukvården är kostnadseffektivare och tryggar en bättre vård för alla. Dessutom ska en ökad valfrihet också leda till att tillgången på vårdtjänster och vårdens kvalitet blir mer jämlik. Frågan är om målsättningarna kan nås med det lagpaket som varit i riksdagens utskottsbehandling de senaste månaderna och som under processen har förvandlats till en kamp om politiska poäng. Helheten där 18 nya landskap, utan beskattningsrätt, ska ansvara för social- och hälsovården med en inbyggd valfrihetsmodell och ansvara för alla myndighetsuppgifter i den nuvarande regionalförvaltningen är så komplex att den är svår att greppa och nästan omöjlig att genomföra.
Det finns mycket i lagarnas innehåll som man kan kritisera, men bristerna i beredningen av reformerna är nästan ännu värre och har haft konsekvenser för både tidtabellen och regeringens handlingsförmåga. Förslaget är tekniskt dåligt och har flera juridiska brister. Regeringen har låtit bli att korrigera en del av de brister som grundlagsutskottet redan tidigare påtalat. Det finns fortfarande över tjugo punkter som inte har åtgärdats, däribland hur man ska trygga service på svenska i de nya landskapen.
Nu har behandlingen av social- och hälsovårdsreformen samt landskapsreformen kommit så långt i riksdagen att grundlagsutskottet har gett sina utlåtanden till social- och hälsovårdsutskottet. Grundlagsutskottet konstaterade igen att det finns flera tekniska och juridiska brister. Man kräver ändringar i lagförslagen, men man sade samtidigt att ändringarna kan göras i riksdagen. För att komma vidare har social- och hälsovårdsutskottet begärt ett genmäle från regeringen om hur de påtalade problemen kunde lösas. Utskottet vill också att regeringen nu på nytt tar ställning till när landskapsvalet ska hållas, samt hur landskapens finansiering och valfriheten ska förverkligas. Tidtabellen för reformerna har hela tiden varit för stram och den har påverkat behandlingen av lagförslagen. Om man i regeringen hade lyssnat på experternas råd och kritik, och agerat i enlighet med dem hade tidtabellen för landskapsvalet och reformerna från början varit mer realistisk.
Nu har man i stället hamnat i en krisartad situation där regeringens majoritet har försvagats så att den i dag är den minsta möjliga. Varken Centerns eller Samlingspartiets partikongresser gav några nya svar. Regeringspartierna vidhåller, åtminstone utåt, sin avsikt att få reformerna godkända i början av hösten. Såväl i riksdagens korridorer som i den offentliga diskussionen frågar sig många ändå vilket reformernas öde kommer att bli? Kommer regeringens led att hålla? Vad händer om oron inom Samlingspartiet ytterligare tilltar när valfriheten antagligen inte kommer att motsvara de målsättningar man ställt upp? Just nu kan vi liksom i Fänrik Ståls sägner endast konstatera; ”Det frågtes blott, det gavs ej svar.”
Kolumn i Västra Nyland 15.6.2018
