Vi är inne i den perioden av året då naturen är som allra mest givmild. Skogen är full av blåbär och kantareller, snart mognar andra bär och svampar och i trädgårdarna och på åkrarna mognar årets skörd för fullt. Inom en månad inleds skörden på våra sädesåkrar. Nypotatis, rödbeta, morötter, fräscha sallader och kryddor fyller sommarmåltidernas tallrikar med färger, smaker och dofter.
Förr var skördetiden en av de absolut viktigaste och arbetsdryga perioderna av året. Det var då skörden bärgades, man jobbade tillsammans, skördade, konserverade, fyllde lador och bodar och såg till att lagren var fyllda inför vintern. Möjligheten att få tillskott till kosthållningen var rätt liten då skördetiden var över. Därför samlades man också i kyrkorna och höll skörde- och tacksägelsefester för att tacka för årets skörd. En tradition som i olika former finns i olika kulturer.
För mången som hör till efterkrigstidsgenerationerna är skördetiden inte lika viktig. Redan på sextiotalet började det komma apelsiner och andra citrusfrukter till butikerna och i dag har vi ett överflöd av olika exotiska frukter och grönsaker i större affärer. Det finns också importerade fiskar av olika arter, kött, konserver och annat.
Sårbarheten i de globala logistikkedjorna under början av covid-pandemin och nu senast Rysslands anfallskrig i Ukraina har öppnat våra ögon för hur känslig världshandeln är och hur allting påverkar allting i den sammanvävda globala livsmedelsförsörjningen. Ukraina är ett land som med en befolkning på 40 miljoner invånare producerar mat för 400 miljoner mänskor. Då det nu varken finns folk eller säkerhet medför det att betydande delar av de ukrainska åkrarna inte kunnat odlas och att all skörd inte kommer att kunna bärgas eller transporteras.
Effekten av det här kommer att märkas långt utanför Ukrainas gränser. Speciellt känsliga och beroende av livsmedelsimport är Mellanöstern och Afrika söder om Sahara. Av den säd som konsumeras i Afrika har 44 % kommit från Ukraina och Ryssland. Nu är bristen på mat och de kraftigt stigande priserna ett faktum. Ett problem som accentueras i länder med en svag demokrati och dåligt fungerande administration. Det här är oroväckande, eftersom det kommer att leda till oro och politisk instabilitet i många länder, till ökade flyktingströmmar till Europa och också till en allt större gråhandel och direkta förfalskningar inom handeln med livsmedel.
Finland har en bra beredskap att möta olika kriser. Vår försörjningsberedskap är på en god nivå och vi har en Försörjningsberedskapscentral som ser till att det finns lager av till exempel spannmål, övriga livsmedel, frön och bränslen. Det här är faktiskt ganska unikt. Trots det finns det ingen orsak till en för stor portion självgodhet i frågan.
För att vi skall kunna trygga livsmedelsförsörjningen och beredskapen måste vi ha ett lönsamt jordbruk. De långvariga lönsamhetsproblemen inom jordbruket och de stigande bränsle-, foder- och gödselpriserna och nu senast nyheten om att utbetalningarna till husdjursgårdarna fördröjs, har ändå fått mången jordbrukare att överväga om det lönar sig att fortsätta. Speciellt då det är generationsskifte på gården funderar mången ung blivande jordbrukare om det är värt all möda. Just som vi fått belägg för hur viktigt jordbruket är för Finland. Därför behöver nu alla åtgärder vidtas för att ge framtidstro i jordbrukarkåren.
Kanske vi, åtminstone i våra tankar, kunde hålla en liten skörde- och tacksägelsefest nästa gång vi sätter oss till bords.
Kolumnen publicerades i tidningen Västra nyland 29.7.2022
