Politik brukar ibland beskyllas för att vara något tråkig att följa med. Den senaste veckan har satt sådana tankar på prov. Under en vecka har budgetramarna för åren 2015-2018 slagits fast, ett parti utträtt ur regeringen och en ny modell för social- och hälsovården presenterats. Tråkigt har det i alla fall inte varit, men inte heller lätt.
Finland har under en längre tid levt över sina tillgångar. En stor del av välfärdstjänsterna, som utbildning och sjukvård, betalas med lånade pengar. Om vi inte gör en förändring kommer lånebördan att fortsätta öka och de som får betala är kommande generationer. Det lättaste hade varit att skjuta på besluten och fortsätta att låna av framtiden. Att göra så är inte ansvarsfullt och skulle bara göra våra problem större. Vi kan inte fortsätta lasta skulder på våra barn och barnbarn.
Skattehöjningar, nedskärningar och reformer är inte lätta, och sällan välkomna. Jag tycker ändå att regeringen med de beslut som fattades i början av veckan, skapat en balanserad helhet som vänder på skuldsättningen, men som ändå inte drabbar de svagaste orimligt hårt. Att såväl utkomststödet som barnbidragets ensamförsörjartillägg kvarstår och att förvärvsinkomstavdraget höjs, visar att man värnar om dem som har det svårast. Man lyckades även undvika en sänkning av studiestödet och en höjning av mervärdesskatten.
Helheten minskar underskottet med 2,7 miljarder och sådana ingrepp märks naturligtvis för alla i samhället. För mig är sänkningen av barnbidraget det besvärligaste förslaget, men alternativen var säkert inte heller oproblematiska. Att höja inkomstskatten och att skärpa kapitalskattens progressivitet var inte heller lätta lösningar, men samtidigt är jag lättad över att det inte blev flera skärpningar. Ytterligare skattehöjningar skulle leda till en minskad köpkraft, vilket i längden skulle leda till att vi måste skära ner ännu mera i de offentliga utgifterna.
Det andra stora beslutet under veckan var det nya förslaget till social- och hälsovårdsreform. Den föreslagna modellen representerar ett paradigmskifte inom finsk politik. Från att vården varit det enskilt största ansvarsområdet för kommunerna, kommer den nu att flyttas till en regional nivå. Det finns goda sidor med modellen; en integrerad struktur ger bättre möjligheter att ge jämlik vård i hela landet. Samtidigt ställer jag mig frågande till hur principen om närdemokrati kommer att förverkligas i modellen. Det som också är oklart är hur den svenska servicen ska tryggas när det blir större områden och enheter. Att svara på de här frågorna blir vår nästa utmaning.
För att kunna trygga välfärden måste vi våga tänka nytt och våga fatta svåra beslut. Den gångna veckan har man lyckats presentera förslag om hur vi ska gå vidare. Det är fortfarande tuffa tider men nu är vi i alla fall en bit på väg.
Kolumn i Västra Nyland 29.3.2014
