Roger Wide hävdar i ÖN (19.6.) att jag inte ännu förklarat hur jag resonerar angående kärnkraftsfrågan. Mitt ansvar som riksdagsledamot är att se riskerna med kärnkraften, men också möjligheterna. Det är mitt ansvar att även fundera på vad som händer om vi inte bygger till. Att inte göra något har också konsekvenser.

Den första juli röstar riksdagen om kärnkraften. Det är onekligen ett av de största besluten under denna regeringsperiod, kanske till och med det största. Eftersom man i en insändare i torsdagens ÖN/fredagens Bbl (3.6. & 4.6.) kommenterar en insändare som jag skrivit i tidningen Västra Nyland, vill jag gärna också för ÖN:s/Borgåbladets läsare berätta hur jag resonerar i kärnkraftsfrågan och i energipolitiken överlag.

I min kolumn förra månaden (VN 24.4) skrev jag att jag inte är en kärnkraftsivrare. Som svar på Roger Wides fråga (VN 21.5) kan jag säga att jag inte är en vän av kärnkraft, lika lite som jag är en vän av fossila bränslen. Men jag inser att vi behöver energi för att klara oss. Därför kommer jag att rösta för en utbyggnad av kärnkraften, men det är ett beslut fattat med hjärnan, inte hjärtat. Efter att ha tagit del av tillgänglig information och regeringens förslag är min bedömning att vi inte kommer att kunna garantera tillräckligt med energi, om vi inte bygger till.