Tal

Partidagstal 6.6.2015

Skriven den .
Ordförande, bästa partidag

Enligt republiken Finlands grundlag är finska och svenska landets nationalspråk. Det svenska språket har alltså en stark konstitutionell ställning. När Finland förklarade sig självständigt 1917 stadfästes språkens likaberättigande tack vare svenskans djupa rötter i vår historia. Regeringen Sipilä konstaterar i sitt program att man ska respektera landets två nationalspråk i enlighet med grundlagen. Det är förstås bra, men det räcker inte.

Landets tvåspråkighet är naturligtvis en hjärtefråga för de svensk- och tvåspråkiga i vårt land och det är, har alltid varit och kommer alltid att vara en första rangens fråga för Svenska Folkpartiet. Men det handlar faktiskt om mycket mera än så, det handlar om hela landet Finlands identitet, kultur och historia. Finland, Suomi, är Finland och Suomi just för att vi har haft två språk, ett starkt inflytande från Sverige och därmed Västeuropa. På det sättet har Finland blivit en del av den fria västvärlden. Också det finska språket och kulturen har influerats av det svenska. Vår lagstiftning, våra rättsnormer, vår rättsuppfattning och hela vårt samhälle är ett resultat av en lång historisk utveckling där det svenska, Sverige, och det nordiska har haft en stor. och t.o.m. avgörande betydelse. Därför är det mycket anmärkningsvärt, ja nästan skandalöst, att regeringen Sipilä mer eller mindre total negligerar den här aspekten; våra två nationalspråk, det nordiska samarbetet och samhörigheten i sitt program.

Därför måste vårt entydiga krav vara att regeringen i sina handlingsprogram tar tag också i de här frågorna. Ännu är det inte för sent. Det har förstås alltid varit så att finlandssvenskarna genom sina politiska representanter, i första hand Sfp, skött de här frågorna, men det har också alltid genom historien funnits ansvarstagande helt finskspråkiga statsmän och -kvinnor som stigit upp som garanter för landets två nationalspråk och fått majoriteten (den finskspråkiga) att i lagstiftningen trygga landets två nationalspråk. Det förväntar vi oss också av statsminister Sipilä. Han kan med fördel börja med att äntligen svar på frågan om vad som ska hända med nationalspråksstrategin och då förstås konstatera att hans regering fortsätter arbeta med strategin.  

Ordförande,

Finland av idag är ett resultat av en lång historisk utveckling med många impulser utifrån. Esaias Tegner skrev i tiderna att "blott barbariet var en gång fosterländskt". Kulturen är alltid lån, menade han, och den har i princip kommit utifrån, fastän den sedermera har kunnat utvecklas i en nationell riktning. Just genom att låna har människorna kunnat förkorta den långa civilisationsprocess som en gång började långt borta och för länge sedan. Så kommer förhoppningsvis utvecklingen av vår civilisation och vår kultur att få fortsätta utvecklas utan att Soini eller någon annan av hans gelikar står vid våra gränser och ser vem, om ens någon, som får komma in i vårt land. Det är bara genom möten med nya människor, genom fräscha impulser utifrån som vårt land går framåt, det gäller naturligtvis också det vi kallar Svenskfinland.

De svenskspråkiga, de tvåspråkiga och de som värnar om landets båda nationalspråk kommer att fortsätta bidra till vårt lands utveckling och välstånd, att berika vår kultur, att stärka de nordiska banden, att fördjupa det europeiska samarbetet och att vara med och visa Finlands internationella solidaritet. Vi måste få regeringen Sipilä att ge oss möjligheter att göra det också under den korta tid som Sfp nu är i opposition.