Bästa vänner, bästa partifullmäktige,
Ett säkert tecken på att det är höst är att kommande års budget behandlas. För min del har hösten inletts med budgetarbete gånger två. I början av september enades regeringen om sin budget för 2022. Efter coronaåren satsar regeringen på tillväxt, hållbar klimatpolitik och framtidstro, (som Anna-Maja redan berättade om.)
I tillägg till regeringens budgetria har även Nordiska ministerrådets budget för nästa år varit högt på agendan. Eftersom Finland i år innehar ordförandeskapet i ministerrådet, har jag fört förhandlingarna med Nordiska rådet.
Det här året har arbetet med budgeten väckt en hel del uppmärksamhet; även i media har det rapporterats om att Nordiska rådet och andra instanser är oroliga över att budgetanslagen för samarbetet inom kultur och utbildning minskar. Framförallt nedskärningarna inom kultursektorn har väckt starka reaktioner.
Det är viktigt att känna till sammanhanget bakom nedskärningarna. För två år sedan godkände de nordiska statsministrarna en vision om att Norden år 2030 ska vara världens mest hållbara och integrerade region. För att förverkliga visionen har man inom ministerrådets budget gjort en del omprioriteringar. Eftersom den totala budgeten för det nordiska samarbetet inte har ökat, har omallokeringarna tyvärr betytt att en del sektorer sett sina medel minskas. Även om samarbetet inom kultur- och utbildningssektorerna nu får mindre pengar än tidigare, är det viktigt att komma ihåg att de förblir sektorerna med de största budgetarna.
Det nordiska samarbetet inom kultur och utbildning är mycket viktigt – det är ett långvarigt och konkret samarbete som ger mervärde och är av stor betydelse för den nordiska gemenskapen. Omdisponeringen inom ministerrådets budget är inte ett ställningstagande emot någon sektor, och alla sektorer behövs för att förverkliga visionen.
Samtidigt är det klart att arbetet med visionen förutsätter vissa omprioriteringar. Tillsammans vill vi göra mer för hållbar utveckling och den gröna omställningen. Alla länder med statsministrarna i spetsen har godkänt visionen. Om drygt åtta år ska vi vara världen mest hållbara och integrerade region – vi har ingen tid att förlora, utan vi ska arbeta målmedvetet för att uppnå visionen.
Förhandlingarna med det danska presidentskapet för Nordiska rådet pågår fortfarande. Från samarbetsministrarnas sida finns det en vilja att hitta en kompromiss och jag tror att förutsättningarna finns för att hitta en lösning.
Bästa vänner,
Under vårt ordförandeskap har vi valt att blicka framåt och fokusera på att ta lärdom av coronakrisen. Inför samarbetsministrarnas möte i början av november kommer Jan-Erik Enestam att avge sin utredning om hur vi kan förstärka samarbetet i kristider. I december presenteras även vårt ordförandeskapsprojekt som utrett de samhälleliga konsekvenserna av inresebegränsningarna. Vårt fokus på ett fördjupat samarbete i beredskapsfrågor har också tagits emot mycket väl och arbetet går framåt på bred front. På beställning av samarbetsministrarna kartlägger Utrikespolitiska institutet nuläget och identifierar områden för fördjupat samarbete inom försörjningstrygghet.
Coronapandemin har varit en påminnelse om att inget kan tas för givet, och att vi aktivt ska fortsätta arbetet med att förstärka och fördjupa det nordiska samarbetet. Tillsammans är vi starkare och tillsammans kan vi också vara bättre förberedda när nästa kris någon gång kommer. Det nordiska samarbetet har ett starkt stöd, och pandemin visade att våra medborgare förväntar sig mer av samarbetet. Vi behöver mera samarbete, inte mindre. Det är den insikt vi ska ta med oss från pandemin, och det är vad vi har jobbat för under vårt ordförandeskap.
Jämställdhet
Jag vill också säga några ord om jämställdhet. Vi har kommit lite mer än halvvägs i regeringsperioden, och genomförandet av regeringens jämställdhetsprogram är i full gång. Mycket har gått framåt – till exempel familjeledighetsreformen, likalönsprogrammet – för att inte nämna de många lagförslag på Justitieministerns bord, bland annat gällande våld mot kvinnor. Samtidigt kvarstår mycket arbete för att vi ska nå alla mål tills slutet av perioden. Det här arbetet fortsätter.
Ett av våra stora projekt just nu är regeringens jämställdhetsredogörelse, som ges för andra gången någonsin. Avsikten är att ställa upp långsiktiga mål som sträcker sig över regeringsperioderna. Beredningen är i gång och redogörelsen ska ges till riksdagen ännu i år. Jag vill redan i det här skedet tacka våra aktiva, och inte minst Kvinnoförbundet, för ert deltagande i höranden och remissyttranden. Ert jobb är guld värt!
En fråga som jag hållit framme som minister är arbetet mot sexuella trakasserier. Vi kommer säkert alla ihåg Me too-rörelsen år 2017. Sedan dess har problemet tyvärr inte försvunnit någonstans. I somras diskuterades punkkulturen, och för bara någon vecka sedan släpptes en rapport som visar att över hälften av skolflickorna har upplevt sexuella trakasserier under det senaste året. Det här är oacceptabelt. Trakasserier kan och får inte vara en normal del av skolflickors vardag, av arbetslivet eller av hobbyer. Trakasserier är trakasserier, och de är aldrig okej.
För två veckor sedan höll jag tillsammans med minister Sarkkinen ett rundabordssamtal om åtgärder för att förebygga och förhindra trakasserier. Det här var väldigt givande och något vi planerar att upprepa, så att ännu fler aktörer kan delta i diskussionen. Framför allt behövs en stor attitydförändring i hela samhället och att komma ifrån tabuer, så att problem verkligen ses och åtgärdas. Den här är inte upp till dem som drabbas att åstadkomma. Det här är vårt allas ansvar.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jämställdhet handlar om allas lika rättigheter och möjligheter, varken mer eller mindre. Det är något vi alla – oavsett kön – vinner på. Det är något hela samhället vinner på.
Markägarens rättsskydd
En tredje fråga jag vill ta upp är egendomsskyddet. Under de senaste månaderna har olika processer och beslut gjort att frågan dykt upp ur olika synvinklar som väcker en del oro. Det verkar finnas en allt mindre förståelse på många håll för egendomsskyddet och respekten för privat äganderätt. Det verkar lätt att glömma, att de här är grundläggande rättigheter.
På det lokala planet ser vi det i flera planeprocesser runt om i kommunerna, eller då kommunerna använt eller hotat att använda sin inlösningsrätt. På det regionala planet – speciellt nu senast i Nyland – syns det då landskapsplaner görs upp. Och också på det nationella planet syns det till exempel när förnyelsen av markanvändnings- och bygglagen eller naturvårdslagen varit uppe till diskussion.
Min ståndpunkt är solklar. I en västerländsk demokrati är ägandet och egendomsskyddet en grundbult och förutsättning för ekonomisk aktivitet. Vi måste värna om den – och reglerna för när det allmänna intresset kan gå före den bör vara ytterst klara.
Välfärdsområdesvalet:
Bästa vänner, som vi vet går vi mot välfärdsområdesval i januari. Välfärdsområdena blir centrala för att trygga kvalitativ och tillgänglig vård, på det egna modersmålet. Samtidigt är det något helt nytt som ska byggas upp.
Att SFP aktivt är med i det bygget, att vi uppnår ett livligt valdeltagande och många kunniga kandidater är alldeles avgörande. Jag vill redan nu tacka valorganisationerna och ni som kandiderar. Det sägs ofta att alla val är avgörande, men det är ett talesätt som stämmer. Tillsammans ska vi också vinna det här valet. Tack!
